Skrivbyxa

images_2_530d40a7ddf2b312e3098417

Denna byxa ska inte förväxlas med den traditionella cyxelbyxan, åh nej, den är mycket mer sofistikerad än så. I natt när jag inte kunde sova, kom på jag den otroligt smarta affärsidéen och redan nu skissas det i Kina på denna multifunktionella bralla för den som sitter på häcken hela dagarna och skriver. VAD man skriver är däremot helt ointressant.

Byxan som är tillverkad av luftgenomströmmande material har inbyggd kaffemuggshållare, askkopp, skumpaöppnare och skitordsgenerator. Det sistnämnda är ett slags larm som varje gång man skriver ordet ”ju” gör att byxan vibrerar, helt enkelt så att man förstår att man skrivit fel. Ju. Kan även fås med flerval av språk.

Skrivbyxan ”Ernest” kostar lika mycket som ett medlemsskap i Författarförbundet och kan beställas via mail: ernest.ju@skrivklada.se

Att tjuvlyssna på sig själv…

Vaknar okristligt tidigt och ligger kvar i sängen och funderar. Plötsligt hör jag vad jag ligger och tänker på.

Flädersaft. Var jag plockat fläder, var jag inte plockat fläder trots att klasarna dignat, all god saft som jag gjort genom åren och all saft som jag fick hälla ut för den inte gick att förvara tillräckligt kallt och…

Alltså hallå, seriöst, klockan är 05.00, det är februari och du ligger här och tänker på FLÄDERSAFT?!?

Herregud, tänk i stället på vad Hans-Olov ska ha för kläder på sig när han nu står och tvekar utanför Märtas dörr…

Karaktärsrejpad…

Jag hade precis slagit mig ned framför datorn när det ringde på dörren. Min suck fick glasen på diskbänken att skallra. Jag öppnade – utanför stod en man och viftade med en polislegitimation.

”Jönsson”, utbrast jag. ”Vad gör DU här? Och du kan sluta vifta med den där, jag vet vad du är”.

”Får jag komma in?”

Utan att jag hann svara gled han förbi mig i hallen och for in i köket.

”Jaha, och vad har du på hjärtat då?”, undrade jag när vi slagit oss ned vid köksbordet. Jönsson hade inte ens frågat om han fick sätta sig. Jag studerade honom och såg att han var upprörd, han gned handen över den kala skallen vilken för länge sedan saknat något hår.

”Ja, det är väl lika bra att jag går rakt på sak. Jag har hört att du har börjat skriva igen”.

”Vill du ha kaffe?”, undrade jag och reste mig, slog på vattenkokaren för att ge mig själv några extra sekunder på att svara.

”Tack, en kopp vore gott. Det var ett tag sedan jag fick något kaffe. Nå, är det sant?”

Jävla skvallerbyttor, tänkte jag och log mot Jönsson samtidigt som jag plockade ned 2 koppar ur skåpet. Ställde ner dem hårdare på bordet än jag avsett.

”Jo, det är väl det. Tror jag. Inte för att jag vet vad du har med det att göra, men vad vill du egentligen? För du kom väl inte bara hit för att dricka kaffe?”

Jönsson drog av sig skinnjackan och hängde den över stolen.

”Jag kom hit för att jag vill ha svar på några frågor. Ja, inte bara jag, hela gänget sitter nere på stationen och undrar vad i helvete du håller på med. Du får ursäkta mig om jag är upprörd, men hur faen tänker du egentligen? Ska vi bara sitta där och käka munkar hela dagarna – eller? Och hon, offret, ska hon ligga där i vattnet länge till? Vet du vad som händer med kroppar som ligger i vatten?”

”Men snälla Kasper, kan vi inte försöka prata om det här”, svarade jag och funderade på om jag skulle klara av att kasta ut honom, var han inte lite mindre än tidigare, lite mer rund om magen?

Kasper Jönssons ögon smalnade och tanken att hoppa från balkongen kändes bättre än att behöva möta den där blicken igen.

”Du vet, du VET att jag avskyr det namnet”

Min hand låg på handtaget till vattenkokaren, i ett svagt ögonblick funderade jag på om en lösning skulle vara att hälla det över honom. Sen insåg jag att det var omöjligt, man fick väl ändå ta ansvar för det man skapat. Jag fyllde kopparna till bredden, fyllde lungorna med luft och tog sats.

”Ja det vet jag, det var jag som gav dig det. Vill du ha kaffe nu eller ska jag bara slänga ut dig? Och du kan hälsa de andra, att var sak har sin tid. Ni får helt enkelt ge er till tåls eller försvinna”.

Vi sippade vårt fulkaffe under en tystnad som ekade mellan väggarna. Efter en stund upptäckte jag att Jönsson var borta. Jag log, startade datorn och skrev i min skrivdagbok.

”Idag kom Jönsson över på kaffe. Förbannade karaktärer”.

 

Dejt med MIFF…

Häromdagen tog jag min MIFF (Min Inre FörFattare) på en dejt genom skrivminnenas allé och förpassade oss till den omgivning vi befann oss i när det skrevs mer eller mindre varje dag. Tyckte att vi behövde det för att ge oss lite kreativt bränsle. Vi passerade hemmet där vi tecknade, skrev, målade och gudvetvad och kreativiteten flödade som bara den. Vi skrev när vi lagade middag, med 4 småbarn kring benen, vi skrev i trädgården, i simhallen, i dojon, lekparken och skrev vi inte på dator så skrev vi i huvudet. MIFF och jag gick där vi brukade gå och eller jogga, med eller utan hund och där många historier fått sina lösningar, där karaktärerna fått sina drag och där den ena historien efter den andra föddes. En del riktigt bra, en del riktigt urusla.

När jag och MIFF återigen satt vid vattenbrynet där vi så ofta suttit förr och funderat, började det klia ordentligt i fingrarna trots att vi redan skrivit ett par timmar. Vi visste att datorn låg nära till hands i bilen. MIFF knuffade mig milt i sidan.

”Du, ska vi?”

Jag tittade på mig och behövde inte fundera två gånger.

När dejten var över konstaterade jag att det gick precis lika bra att skriva i bilen.

Karaktärspizza…

Eftersom de väntat så länge, kunde de vänta lite till tyckte jag. Köpte hämtpizza och kastade in i konferensrummet och stängde snabbt dörren. Om jag förstod ljudet rätt så var de ganska hungriga, det enda som hördes var skrapande av stolar och ett groteska slafsande. Jag satte mig med ryggen mot dörren med datorn i knäet och försökte hitta rätt i manuset.

Jaha, då ska vi se…ok…nu vet jag var vi är…hrm…hur får vi tillbaka tråden här?

En knackning avbröt mina tankar. Det var givetvis Wera.

”Jag behöver gå på toaletten”, viskade hon genom den fanerinklädda dörren.

Tja, varför inte, tänkte jag. En god början som någon. Jag reste mig och låste upp dörren.

Väntans tider…

Alla satt i rummet när jag steg in. Ett femtontal karaktärer stirrade tillbaka på mig och inte med ett förvånat uttryck som jag väntat mig att få se. Inte glädje heller. Det var den äldsta i gänget, Wera, som tog till orda först.

”Har du en aning om vilket år det är och hur länge vi har suttit här? Om du ursäktar oss så har vi andra saker att göra än att sitta och fika i konferensrummet dag ut och dag in”. Det sista sa hon med en svepande blick över kaffekoppshavet och de tomma bullpåsarna som fyllde bordet till bristningsgränsen.

”Fattas det inte någon”, undrade jag och insåg att det var ett oerhört dumt sätt att starta vår återförening.

”Om det är Oskar du syftar på så ligger han under bordet och sover”, svarade Agnes och knyckte på nacken. ”Det har han gjort sedan 2012, han är faktiskt bara nio”.

Ja hon hade i alla fall inte förändrats, konsterade jag och slog mig ned på en ledig stol. Slog ut med händerna och kliade mig på näsan, mitt nervöshetstecken.

”Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, men det har varit lite körigt de senaste åren förstår ni. Och kort sagt så tappade jag lusten, inte ert fel på något sätt. Men nu är jag här – och jag hoppas att ni kan förlåta mig”.

15 par iskalla ögon scannade mig uppifrån och ner. Inte ett ord lämnade deras läppar. Plötsligt bröts den tysta ljudvallen av ett skrapande som kom från golvet. Jag fick syn på Oskars hårkalufs som stack ut huvudet mellan Robban och Ylvas ben. Han gav upp ett illtjut och kastade sig upp rakt in i min famn. Jag hann se att han vuxit några centimeter.

”Ja! Du är här igen! Var har du varit och du, vilken dag är det – är det lördag – säg att det är lördag?!?”

”Klart det är lördag”, svarade jag fast det var tisdag och fiskade upp godispåsen ur väskan. Blickarna kring bordet mjuknade en aning och de nickade mot varandra med gester som sa att jodå, hon kom ihåg minsann. Hon var kanske inte helt tappad bakom flötet i alla fall.

Robban reste sig först och jag fann till min förvåning att jag verkligen saknat hans björnkramar.

”Kul att se dig, jag har några nya tatueringar att visa dig sen. De är visserligen gjorda med en kaffesked och lite sump, men det var så jävla tråkigt här inne”

Gruppkramen som följde tog nästan andan ur mig – vi var tillbaka. Igen.

”Nu går du ingenstans igen, flicka lilla. Nu måste du släppa ut mig så att jag får fortsätta spela där jag slutade. Och Oskar går med mig, oavsett vad du tycker”, sa Wera och klappade mig på kinden.

Ja, vi var tillbaka – tillsammans igen. I krig, kärlek och skrivande – är allt tillåtet. God bless us.