Gnällo…

Förutom att det är internationella kvinnodagen idag (grattis till oss, ska fira genom att tömma diskmaskinen) så går finalen i Mello av stapeln. Detta kakafoni av musik som jag normalt sett brukar uppskatta. Men icke i år. Valet är mitt – så därför tänker jag inte lyssna. Bjuder istället på den här…

Facebookuppdateringar av kända personer genom tiderna

hämta (1)

Människans lust att skriva visar sina tydliga spår genom årtusenden. Hällristningar, runstenar, krumleluriska tecken, ja till och med bäbisar gillar att rita i sin egen vällinguppkastning. (Nej, inga bilder på det tack).

Föreställ er att Facebook funnits i tusen och tusentals år. Tänk om t.ex. Cleopatra kunnat delge sin dagliga status till omvärlden på en nanonsekund. Vad hade hon skrivit? Kanske ”Palmolja is da shit!”

Och Adolf Hitler: ”Sjajse, kom inte in på Konstskolan…igen”

Vilken historisk persons status skulle du vilja läsa – och vad tror DU att det hade stått?

Feberlicens

hämta

Som vanligt när jag var på väg att göra något helt annat, ringde det på dörren. Utanför stod en främmande kvinna med en bunt papper i famnen. Hon såg på mig med bister min.

”Har ni feberlicens?”

”Eh, ursäkta mig, febervaddå…?”

”F e b e r l i c e n s, vi har uppgift om här att du igår uppgett att du tror dig ha feber, och nu är det här hemmet upp i genomsnitt, tja….”, hon bläddrade i sina papper. ”Tja, cirka 30 dagar per person och år och ni är väl tre som bor här?”

Jag undrade om jag hade feberyra eller vad det var fråga om, vad sjutton pratade människan om? Hon tog ingen notis om att jag inte svarade, inte heller att hakan hängde vid golvet utan fortsatte med blicken i sina papperslappar.

”3 gånger 3, det blir faktiskt 90 dagar per år och det förstår du väl att man inte kan gå omkring och ha utan licens! Dessutom har du inte uppgett hur länge du tänker ha feber”.

Jag gned mig i ögonen men kvinnan försvann inte.

”Har jag uppfattat det här rätt”, undrade jag. ”Vad du säger är alltså att jag måste ha någon slags licens som berättigare mig till att vara sjuk? Var kommer du ifrån?”

”Feberinspektionen såklart. Det förstår du säkert att vi inte kan ha medborgare som går omkring och har saker precis hur som helst utan att betala för dem”.

”Trodde det räckte med att jag betalar för att vara sjuk”, mumlade jag och började stänga igen dörren. Kvinnan satte en fot emellan. Jag sparkade undan den och stängde dörren med en smäll.

”Ja, då ser jag ingen annan råd än att jag helt enkelt anmäler dig för olaga feberinnehav!” hördes genom brevlådeinkastet och en gul lapp singlade ned på dörrmattan.

Jag antog att det var en böteslapp och sparkade in den under hallbyrån.

”Feberlicens, det var det dummaste jag hört”, sa jag högt och gick ut i köket. ”Vad kommer härnäst? Ska jag tala om när jag tänker dö också eller?!?”

Artikel om att cancersjuka ska uppge dödsdatum till Försäkringskassan, i Sverige, idag, 2014, finns här

Skrivrehab

images

Kvinnan som tog emot mig i receptionen såg på mig uppifrån och ned – och suckade. Jag presenterade mig, förklarade att jag bokat tid på kliniken och fick en blankett och penna slängd framför näsan.
     ”Skriv här”
Skriv? Jag är ju här för att jag inte KAN skriva.
Som om hon kunde läsa mina tankar drog hon tillbaka blanketten och snörpte ihop läpparna till ett streck, fumlade med något vid receptionsdisken och vrålade i någon slags kommunikationsapparat. Varför hon nu behövde apparaten – hennes vrål studsade mellan väggarna så hibiskusarna på fönsterkarmarna hoppade ur sina krukor.
     ”Jörgen, vi har en till, ta med dig färgdynan!”
Inom några sekunder uppenbarade sig en ung man med rastaflätor fladdrandes ända ner till fotlederna med en liten låda i handen. Jag uppmanades att trycka mitt pekfinger först mot burken och sedan förflytta fingret till ett papper, ungefär som om jag vore 3 år och gick på dagis och fick min första fingerfärgslektion. Kvinnan och den unge mannen som jag förmodade var Jörgen såg belåtna ut.
    ”Då så, välkommen hit, du bor i rum 45. Finns på tredje våningen, ta korridoren till vänster där borta och följ skyltarna. För du kan väl läsa?”
Jag svarade inte utan tog rumsnyckeln och gick muttrandes mot den anvisade korridoren. Jodå, läsa det kan jag fortfarande och innan jag lämnar det här bygget ska jag ha läst lusen av dem båda…

Inspirationsfrustration

kyrka

Det är inte helt fel att samla på sig bilder för kommande brist på inspiration. Jag har en hög att välja ur, som jag samlat genom åren. Den här bilden tog jag för några år sedan, när jag virrat bort mig och för mig står den för ordet ”tornade”, för det var exakt vad kyrkan gjorde. I dubbel bemärkelse…

Dagens ord

…får nog bli ”que?”

Hjärnan går på lågvarv, precis som det ska vara en slölördag i början på mars. Fingrarna vill hellre plocka disk än skriva ned grandiosa meningar, om ens det.

Helt ok – vissa dagar ska vara sådana också.