Karaktärsrejpad…

Jag hade precis slagit mig ned framför datorn när det ringde på dörren. Min suck fick glasen på diskbänken att skallra. Jag öppnade – utanför stod en man och viftade med en polislegitimation.

”Jönsson”, utbrast jag. ”Vad gör DU här? Och du kan sluta vifta med den där, jag vet vad du är”.

”Får jag komma in?”

Utan att jag hann svara gled han förbi mig i hallen och for in i köket.

”Jaha, och vad har du på hjärtat då?”, undrade jag när vi slagit oss ned vid köksbordet. Jönsson hade inte ens frågat om han fick sätta sig. Jag studerade honom och såg att han var upprörd, han gned handen över den kala skallen vilken för länge sedan saknat något hår.

”Ja, det är väl lika bra att jag går rakt på sak. Jag har hört att du har börjat skriva igen”.

”Vill du ha kaffe?”, undrade jag och reste mig, slog på vattenkokaren för att ge mig själv några extra sekunder på att svara.

”Tack, en kopp vore gott. Det var ett tag sedan jag fick något kaffe. Nå, är det sant?”

Jävla skvallerbyttor, tänkte jag och log mot Jönsson samtidigt som jag plockade ned 2 koppar ur skåpet. Ställde ner dem hårdare på bordet än jag avsett.

”Jo, det är väl det. Tror jag. Inte för att jag vet vad du har med det att göra, men vad vill du egentligen? För du kom väl inte bara hit för att dricka kaffe?”

Jönsson drog av sig skinnjackan och hängde den över stolen.

”Jag kom hit för att jag vill ha svar på några frågor. Ja, inte bara jag, hela gänget sitter nere på stationen och undrar vad i helvete du håller på med. Du får ursäkta mig om jag är upprörd, men hur faen tänker du egentligen? Ska vi bara sitta där och käka munkar hela dagarna – eller? Och hon, offret, ska hon ligga där i vattnet länge till? Vet du vad som händer med kroppar som ligger i vatten?”

”Men snälla Kasper, kan vi inte försöka prata om det här”, svarade jag och funderade på om jag skulle klara av att kasta ut honom, var han inte lite mindre än tidigare, lite mer rund om magen?

Kasper Jönssons ögon smalnade och tanken att hoppa från balkongen kändes bättre än att behöva möta den där blicken igen.

”Du vet, du VET att jag avskyr det namnet”

Min hand låg på handtaget till vattenkokaren, i ett svagt ögonblick funderade jag på om en lösning skulle vara att hälla det över honom. Sen insåg jag att det var omöjligt, man fick väl ändå ta ansvar för det man skapat. Jag fyllde kopparna till bredden, fyllde lungorna med luft och tog sats.

”Ja det vet jag, det var jag som gav dig det. Vill du ha kaffe nu eller ska jag bara slänga ut dig? Och du kan hälsa de andra, att var sak har sin tid. Ni får helt enkelt ge er till tåls eller försvinna”.

Vi sippade vårt fulkaffe under en tystnad som ekade mellan väggarna. Efter en stund upptäckte jag att Jönsson var borta. Jag log, startade datorn och skrev i min skrivdagbok.

”Idag kom Jönsson över på kaffe. Förbannade karaktärer”.

 

Advertisements

One thought on “Karaktärsrejpad…

  1. Man vill ju helst slippa ovälkomna besök. Karaktärerna kan gott hålla sig i garderoberna. Eller?
    Kanske är det ett gott tecken när de börjar larva sig hit och knacka på….?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s